Sara Lohjelm: sporten gav mig ett hem

Unika Sara Lohjelm: sporten gav mig ett hem

Ungefär samtidigt som vinter-OS ägde rum i Lillehammer 1994, snörade jag på mig mina allra första skridskor med hjälp av min pappa. Jag var ungefär fyra år gammal. Pappa tog med mig hem igen och frågade mamma om jag hade åkt skridskor förut, eftersom jag verkade alldeles för erfaren för att vara nybörjare. Mamma skrattade och bekräftade att det faktiskt var min allra första gång.
Idag är jag en 34-årig inlinesåkare som bor i Barcelona – och det här är min berättelse.

Vem: Sara Lohjelm, finsk inlinesåkare
Hur hon rör sig: på hjul genom stadsgator och skateparker världen över
Följ mig: @skatieperry på IG och TikTok

Från en tuff uppväxt till fyra knäoperationer

Jag föddes 1990 i den lilla finska staden Hämeenlinna. Mina föräldrar gav mig namnet Sara. Jag bodde i Hämeenlinna tills jag var 25, förutom de år jag tillbringade på ett ungdomshem. År 2016 flyttade jag till Helsingfors och gav mig ut på min första soloresa. Jag reste i tre månader i Sydostasien, och när jag kom hem insåg jag att jag inte längre passade in i Finland. På nyårsafton 2017 flyttade jag till London med planen att återvända efter sex månader – men de sex månaderna blev till sju år. Till slut tog mitt nya inlinesintresse mig till Barcelona, där jag har bott sedan maj 2024.

När jag var tolv år blev jag omhändertagen av socialtjänsten och placerad i Mikkeli på grund av mitt problematiska beteende. De tre och ett halvt åren på ungdomshemmet var händelserika, men tack vare sporten lyckades jag fly från den melankoliska vardagen åtminstone en gång i veckan. När jag var sexton flyttade jag tillbaka till min mamma i Hämeenlinna. Jag fick knappt något stöd för att återvända till ett normalt liv. I skolan kände jag mig som en alien. Att återanpassa sig till samhället var svårt för mig. Jag höll på med sport fram till vuxen ålder, men kort efter att jag fyllt 18 fylldes mina veckor av festande. Vid 23 års ålder hittade jag tillbaka till sporten och spelade amerikansk fotboll i några år. Tyvärr satte skador stopp för min utveckling, och efter att jag flyttat till London slutade jag med fotbollen helt. Till slut tvingades jag operera mitt knä fyra gånger. Skadorna orsakade en hel del psykisk ohälsa, men de fick mig också att förstå hur viktig sporten är i mitt liv. Under mina tuffa tonår var sporten det enda som höll mig uppe – och nu kan jag inte leva utan den.

“Sporten har gett mig så mycket – till och med ett hem”

Bollar och skridskor har bytts ut mot inlines, men jag kände direkt att de var gjorda för mina fötter. På 90-talet var inlines världens snabbast växande sport – den gick om skateboard. Jag testade inlines för första gången under den stora boomen på 90-talet, men det blev aldrig något riktigt intresse. Vi åkte bara fram och tillbaka på gatorna, med en bromskloss på baksidan. Det saknades helt enkelt adrenalin. Idag har jag ett helt gäng inlines – ingen av dem har broms. Vissa passar för gator, andra för skateparker. Det kan inte längre kallas en hobby – det har blivit en livsstil.

Skateparken är mitt andra hem. Det är en plats där jag träffar vänner, lär känna nya människor, ser på andras färdigheter med beundran – och möter mina egna rädslor. Vi är en liten, tight gemenskap med människor från alla möjliga bakgrunder. Trots skillnader i kultur eller uppväxt förenas vi i kärleken till sporten, och för första gången i mitt liv känner jag verkligen att jag hör hemma någonstans. Jag blir inte dömd för mitt brokiga förflutna eller mitt ovanliga utseende. Jag är alltid välkommen bland andra bladers. Än en gång vill jag understryka – sporten har gett mig så mycket. Till och med ett hem.

“Hon vet hur man faller”

Förutom gemenskapen har jag blivit beroende av de fysiska och mentala utmaningarna som inlines innebär. Jag är 34 år och slår mig hårt i marken flera gånger i veckan. Det tar på kroppen, men min bakgrund inom amerikansk fotboll hjälper mig att ta smällarna. Jag är van vid blåmärken.

"Hon vet hur man faller", sa min vän som har en 20-årig karriär inom aggressiv inlinesåkning bakom sig. Att möta höga och farliga hinder kräver enorm mental styrka. Jag kan närma mig hindret dussintals gånger innan jag ens vågar prova att hoppa upp på det. De fyra knäoperationerna har lämnat trauman efter sig, och jag lider ofta av mentala blockeringar. Men det är här min finska sisu kliver in – här ger vi inte upp.

250K följare och en inspirerande förebild

Jag kommer aldrig glömma känslan när jag landade på båda fötterna efter min första front flip. Jag tränade på det tricket i månader, och det slutade alltid med ett fall. Det var frustrerande. Men att lyckas efter alla negativa känslor är så upplyftande att det är värt det.

Det är också värt att se min egen utveckling via mina sociala medier, där jag har fått en stor följarskara. Jag har lyckats inspirera andra, som redan lagt av med sporten, att plocka fram sina inlines igen. Jag fungerar som en förebild för unga tjejer, och jag underhåller vanliga människor med min glada energi.

Jag har nästan 250 000 följare på TikTok och Instagram. Jag har tre sponsorer som stöttar mig, och mitt nästa projekt är en signaturmodell av inlines som jag själv ska designa. Mitt mål är att kunna göra det här på heltid – jag vill bli en professionell idrottare. Jag har redan åstadkommit mycket på de här tre och ett halvt åren, men jag är ambitiös och vill se vad jag kan åstadkomma när jag verkligen satsar.

Avslutningsvis vill jag uppmuntra andra att börja – för det är aldrig för sent.