En frostig erövring av Nordpolen som en del av finländsk friluftshistoria

På Norra ishavet finns långsamt drivande, flerårig is. Därför finns det inget permanent på Nordpolen – endast ständigt rörlig is, under vilken havet är tusentals meter djupt. Isens sönderbrutna struktur, råkar och till och med tornhöga isblock gjorde framfarten oförutsägbar.

Skidfärden började den 6 mars 1984 från Ellesmere Island i Kanada och pågick sammanlagt i 74 dagar.

Den åttamannastarka expeditionen tog sig fram med egen muskelkraft, på skidor och med pulkor. Underhållsförsörjning skedde via flyg. Isens rörelser kunde innebära, att även om expeditionen skidat 15 kilometer norrut under dagen, kunde positionen följande dag vara flera kilometer längre söderut.

Trots att resan ägde rum på våren varierade temperaturen från omkring –20 grader på dagen till ned mot –50 grader på natten. Särskilt början var svår – också för utrustningen. Under den första månaden steg temperaturen aldrig över –30 grader. Vinden gjorde kylan bitande och risken för förfrysning var ständig. Plötsliga stormar och dålig sikt kunde helt stoppa framfarten. På grund av packisvallar stannade vissa dagsetapper vid bara några kilometer, och ibland tillbringades dagar i tält medan stormen rasade utanför.

Närheten till isbjörnar skapade en egen spänning vid lägerplatserna.

Expeditionen bestod av äventyrslystna vänner, med en kärntrupp av scouter från Uleåborg. Redan 1976 grundade de Retkiryhmä 76, som fokuserade på krävande arktiska vandringar. Gruppens äldsta medlem, Jussi Kauma, fungerade som projektets primus motor.

Namnet Huurre kom från en sponsor som tillverkade kylutrustning. Halti ansvarade för utrustningen, och tidningen APU gick tidigt in som sponsor under förutsättning att en journalist fick följa med. Uppdraget gick till journalisten Matti Saari.

Expeditionens bas låg i Resolute Bay, en inuitby som grundades på 1950-talet i Kanadas arktiska område. Därifrån flög expeditionen i flera timmar till startpunkten på Ellesmere Islands nordspets. Framför dem låg en karg färd på cirka tusen kilometer genom drivande isar, packisfält, råkar och isberg. Framfarten var långsam och pulkorna måste ibland bäras.

”I dessa förhållanden kunde man planera framfarten i halvtimmesintervaller. Sedan mötte man åter en råk, packis eller ett plötsligt väderomslag. Whiteout uppstod och sikten försvann helt”, minns Jussi Kauma.

Resan innebar ständig fysisk ansträngning. Psykiskt var den monoton och isolerad från omvärlden. Dagarna fylldes av skidåkning, underhåll av utrustning och vila. Att få utrustningen torr var mödosamt. Kaffe, tuggummi och små festligheter då och då gav variation i vardagen.

Kontakten med stödteamet skedde via radio, men förbindelserna fungerade inte alltid tillförlitligt. Dessutom användes en primitiv satellitnavigator, lika stor som en bananlåda, som sände positionsuppgifter i sifferkoder via Frankrike och USA till Kanada. Den första underhållsflygningen misslyckades, och förnödenheterna som släpptes över lägret spreds av vinden över glaciären.

I mitten av mars började radion sända en nödsignal, vilket satte igång förberedelser för en räddningsinsats i Kanada. I Resolute Bay trodde man redan att gruppen råkat ut för en olycka, men det visade sig vara ett kommunikationsproblem. Expeditionen tillbringade samtidigt en vilodag i tältet, helt ovetande om situationen.

Samtidigt levde de anhöriga i Finland sina egna vardagar. Nyheter om både glädjefyllda familjehändelser och sorgliga besked förmedlades via brev och telefonsamtal.

Expeditionen nådde Nordpolen söndagen den 20 maj 1984. Nyheten rapporterades samma dag i Söndags-TV: den finländska flaggan hade nått Nordpolen.

På plats gömde Jussi Kauma en vädjan för världens natur i isen.

Huurre-expeditionen var den sjätte bekräftade expeditionen till Nordpolen, och gruppens medlemmar blev historiens 56:e–62:a personer som nått Nordpolen med egen kraft. Väl framme fanns inga landmärken eller ceremonier, men drömmen hade gått i uppfyllelse. Åratal av förberedelser hade fört äventyrarna tryggt till målet. Nu återstod bara att ta sig hem säkert.

I Finland var mottagandet festligt. Expeditionen hyllades brett, och de första veckorna fylldes av tillställningar och medieuppmärksamhet. Expeditionens beskyddare, statsminister Kalevi Sorsa, bjöd gruppen på middag. Det handlade om förverkligandet av en stor dröm – inte bara för expeditionen, utan för alla som varit delaktiga i projektet.

Att Halti blev Huurre-expeditionens utrustningsleverantör var ingen slump. Haltis grundare Juhani Hyökyvaara hade en personlig drivkraft att utveckla friluftsutrustning. Som ung scout fick han sina första lärdomar i företaget Pylkönmäen Nahkatyö. Senare, under sin tid på sportaffären Oy Skoha Ab, hade han nära kontakt med tillverkare, idrottare och vildmarksguider och lyssnade noga på var utrustningen fungerade och var den brast. Under åren växte en djup användarorienterad förståelse fram.

När Halti grundades i början av 1970-talet var utgångspunkten att skapa så hållbara, funktionella och lätta produkter som möjligt för varje enskild gren. Produktutvecklingen hade en central roll från början, med målet att förena erfarenheter från fältet med tekniskt kunnande.

Det första mötet ägde rum på Erämessut i Riihimäki 1977, när representanter för Retkiryhmä 76, Jussi Kauma och utrustningsansvarige Olli-Pekka Nordlund, kom för att bekanta sig med den nygrundade och varumärkesregistrerade Halti. De unga äventyrarnas första reaktion var skeptisk, men den kritiska tonen förändrades snabbt och snart beseglades samarbetet med ett handslag. Retkiryhmä 76 blev en viktig och långvarig partner i Haltis produktutveckling.

Planeringen av produkterna för Nordpolsexpeditionen inleddes med full kraft 1980. Det som ursprungligen var tänkt som ett mindre projekt växte med åren och blev en stor ekonomisk satsning för det lilla företaget. Expeditionen hade till slut tillgång till över 900 Halti-produkter. Med undantag för skor och handskar levererades alla kläder och all tältutrustning av Halti.

De största utmaningarna gällde kyla och fukt. Fram till dess hade tält och sovsäckar tillverkats av naturmaterial. Bomullstyger och dunfyllningar var tunga och nästan omöjliga att torka när de blivit våta. Nordpolsprojektet tvingade fram ett nytt sätt att tänka. Låg vikt och fuktavvisande egenskaper hamnade i centrum, och till exempel fibersovsäckar togs i bruk.

När det gällde tälten testades flera konstruktioner innan man valde en pyramidmodell som kombinerade rymd, vindstabilitet och snabb uppsättning. Även i utvecklingen av ryggsäckar och kläder prövades nya, lättare lösningar som förbättrade funktion och skydd.

Parallellt med fälttesterna undersöktes produkterna och deras egenskaper också i laboratorierna i Otnäs.

Projektets påverkan syntes i produktinnovationer i Haltis sortiment. Namnet Northpole dök upp på kläder och ryggsäckar, och fiberfyllningar fick sitt bredare genombrott. Lösningar utvecklade tillsammans med erfarna polarfarare började tillämpas i hela kollektionen, vilket lyfte produkternas prestanda till en ny nivå.

Nordpolsprojektet klargjorde företagets ursprungliga idé: de bästa produkterna skapas i verklig användning och under de mest krävande förhållanden som finns. Samarbetet med expeditionen gjorde Haltis utrustning inte bara funktionell utan också tillförlitlig. När produkterna höll på Nordpolen kunde man lita på dem var som helst.

Med den breda synligheten började Halti förknippas med produkter anpassade för krävande grenar och förhållanden. Hög kvalitet och trovärdighet förvärvad i praktiken gjorde produkterna eftertraktade. Nordpolen var inte bara en expedition, utan ett ögonblick som formade Haltis identitet som en trovärdig inhemsk pionjär inom friluftsutrustning.