Det gröna äventyret tog steget till bergen – så föddes Grade VII-kollektionen
I början av 1990-talet kändes Halti igen på sin gula höstlövslogotyp. Varumärket hade en självklar plats bland Finlands friluftsentusiaster, och produkterna var lika välkända bland vandrare som scouter och jägare. Sortimentet omfattade ryggsäckar, tält, sovsäckar, liggunderlag och kläder. Det vattentäta DrymaxX-materialet hade redan lanserats, och de tekniska plaggen utvecklades för att möta behoven hos nordiska vandrare och friluftsentusiaster. Klädkollektionen var uppdelad i City Outdoor-produkter för vardag och stadsliv samt mer avancerade Pro Outdoor-produkter med fokus på maximal rörelsefrihet.
Nya utmaningar från bergen
År 1996 klev den unge Mikko Routala in på Haltis kontor med karbinhakar som klirrade mot varandra. Skidläraren hade redan hunnit se mer av världen än många i samma ålder. Vintertid arbetade han i Ylläs, medan somrarna tillbringades i Nya Zeeland på jakt efter snö. Det var också där som intresset för klättring tog fart.
En rumskamrat som utbildade sig till bergsguide tränade på klättergrepp som skruvats upp på väggen i en lokal sportbutik. Routala hade aldrig sett något liknande och blev genast nyfiken. Väl hemma i Finland sökte han sig till den lokala klätterscenen, och sporten blev snabbt en passion.
Routala växte upp i samma stad som Haltis dåvarande vd Risto Salo. Salon Urheilupyörä, butiken som drevs av Ristos far Yrjö i centrala Rovaniemi, var både Halti-kund och en välbekant plats för Mikko. När nya äventyr krävde ny utrustning låg det nära till hands att vända sig till Halti.
Från Hiidenkirnut till Bolivia
Routala studerade geografi och spanska vid Helsingfors universitet. Hans klätterkamrat Jani Lunnas läste samma ämnen. Under en klättertur vid Hiidenkirnut i Rovaniemi föddes en idé: de skulle åka iväg och ”klättra på spanska”. Tänk om de kunde resa någonstans där de faktiskt fick användning för sina språkkunskaper?
Valet föll på Sydamerika, och sommaren 1996 gav de sig av till Peru och Bolivia för en månad fylld av äventyr, utrustade med produkter från Halti. Resan blev ett inslag i MTV3:s program Monomeno, som senare utvecklades till ett flerårigt projekt för Routala.
Monomeno var från början ett magasinprogram med fokus på skidåkning. När kanalen ville producera programmet även under sommarsäsongen breddades innehållet till vandring, mountainbike, klättring och andra friluftsaktiviteter. Routala, som var både mångsidig och snabb i repliken, passade perfekt som programledare. Tillsammans med Kikka Pohjaväre tog han med tittarna ut i den finländska naturen och vidare ut i världen.
Programmet spelade också en viktig roll i det fortsatta samarbetet mellan Halti och Routala. För Routala blev det en möjlighet att genomföra äventyr som krävde sponsorer. För Halti gav det nationell synlighet och förde produkterna till nya miljöer och nya typer av användare.
”Många olika intressen möttes där, och ärligt talat var det tack vare det som vi överhuvudtaget kunde genomföra de där resorna.”
Äventyren stannade inte på tv-skärmen. Resorna resulterade också i artiklar i Helsingin Sanomat och skidmagasinet Skimbaaja.
När detaljerna avgör
Genom dessa expeditioner hamnade Haltis produkter i miljöer där funktionaliteten inte längre bara var ett marknadslöfte eller en idé på ritbordet. Utrustningen måste fungera i praktiken, och även små detaljer kunde få stor betydelse.
Routala minns ett par byxor från Boliviaresan som gick sönder under klättring när spetsen på hans vänstra stegjärn fastnade i det högra byxbenet. Byxorna var förstås aldrig konstruerade för användning tillsammans med stegjärn.
Från en annan resa minns han ett par skor med styv sula som i övrigt fungerade utmärkt för sitt ändamål. De översta snörningsöglorna bestod dock av metallkrokar. När skorna användes på klippan nöttes krokarna mot berget tills de plattades till, vilket gjorde att skorna inte längre kunde snöras ordentligt.
Små detaljer, men avgörande i bergen.
Observationerna dokumenterades och gicks igenom tillsammans med Halti efter resorna. Bland annat började man förstärka insidan av byxbenens nederdelar med Kevlar för att bättre stå emot stegjärnsspetsar, skidkanter och annat hårt slitage.
Produktchefen såg också till att designers och andra personer som arbetade nära produkterna deltog i återkopplingsmötena.
”Diskussionerna efter resorna var verkligen givande. Vi kunde konkret beskriva vad som fungerade, vad som inte fungerade och varför. Det var också väldigt motiverande för oss att se att våra synpunkter faktiskt användes i utvecklingen av plaggen.”
Återkopplingen omsattes i nya funktioner och material. Samtidigt blev klättrare en helt ny målgrupp för Halti.
Mer slitstarka och lättare produkter
Mellan 1997 och 1999 reste Routala och hans team tre gånger till Yosemite i Kalifornien, ett av världens mest legendariska områden för big wall-klättring. Bland deltagarna på expeditionerna fanns bland andra Marko ”Magis” Wallin och Tuomas Kaario.
Yosemite var ett mecka för den internationella klätterscenen. Områdets ikon, El Capitan, en nästan kilometerhög vertikal granitvägg, är en av de mest legendariska arenorna inom big wall-klättring. En bestigning kunde ta flera dagar, vilket innebar att klättrarna behövde hissa upp mat, vatten och utrustning längs väggen och övernatta på en hängande portaledge.
Under sådana förhållanden ställdes ännu högre krav på utrustningen. Den skulle tåla extremt slitage, skydda mot väder och vind och samtidigt vara så lätt och följsam som möjligt.
Routala och de andra klättrarna satte ribban högt.
”Tidigare var Halti främst anpassat för finska skogar och traditionellt friluftsliv. Sedan kom vi klirrande med allehanda prylar och utrustning och betedde oss som riktiga extremsportare.”
Nya användare förde med sig nya krav. Under samma period samarbetade Halti även med multisportare och andra utövare inom extremsport. De olika sporternas entusiaster såg produkterna ur något olika perspektiv, men enligt Routala var utvecklingsriktningen densamma: alla ville ha produkter som var mer slitstarka, lättare, mer ventilerande och mer funktionella.
Grade VII föds ur klättrarnas värld
En av dem som bidrog starkt till produktutvecklingen var klättraren och äventyraren Pata Degerman, som vid den tiden planerade en expedition till Grönland för att bestiga en enorm, tidigare obestigen vägg.
Routala minns ett gemensamt produktutvecklingsmöte hos Halti där diskussionen kom in på det Grade-system som används inom teknisk klättring och dess mest krävande nivå. Enligt Routalas minnesbild var det Degerman som kastade fram idén att ge produkterna tillägget ”Grade VII”. Namnet fångade perfekt de extrema krav som den kommande expeditionen och dess utrustning skulle ställas inför.
Namnet blev kvar.
De första produkterna i Grade VII-serien sattes på verkliga prov av Degerman på Grönland. Routala minns själv hur han testade de första prototyperna på Stora Blåmannen utanför Tromsø i Norge.
Den tekniska kollektionens absoluta toppnivå
Grade VII blev den tekniska höjdpunkten i Haltis friluftssortiment. Märkningen signalerade produkter där tekniska lösningar och prestanda hade drivits till sin spets.
Kollektionen omfattade en teknisk trelagers skaljacka, en lättare skaljacka och byxor utvecklade för krävande användning. Erfarenheterna från klättrarna syntes tydligt i detaljerna. Byxbenen förstärktes för att tåla slag från stegjärn. Jackorna utrustades med skyddande huvor som rymde klätterhjälm, och rörelsefriheten förbättrades med ärmkonstruktionen Angel Wings. Fickorna placerades högre för att enkelt kunna nås även när användaren bar klättersele.
Namnet Grade VII var också en subtil intern referens. Dess innebörd talade främst till dem som kände till big wall-klättringens värld. Bland Haltis säljare fick namnet snart den mer vardagliga finska uttalsformen ”gradevii”.
Projektets betydelse var dock större än själva namnet. Det berättade om hur produkterna utvecklades. Klättrare och andra människor som rörde sig i krävande miljöer var inte bara testpersoner eller ansikten utåt för marknadsföringen, utan en integrerad del av själva produktutvecklingen.
De tog med sig mer hem från bergen än bara fotografier och berättelser.
Från orädd klättrare till lavinpastor
På trettio år har både utrustningen och Routalas inställning till bergen förändrats. På bilder från 1990-talet ser den unge klättraren närmast orädd ut.
”Jag var inte rädd för någonting. Jag var rent av dumdristig.”
I Yosemite hamnade Routala en gång i en situation som fortfarande ger honom rysningar. Han firade nedför El Capitan från ungefär 200 meters höjd och var på väg mot nästa ankare när han upptäckte att han bara hade omkring en meter rep kvar. Det fanns ingen stoppknut i repets ände. Hade repet tagit slut mitt under firningen hade konsekvensen blivit ett dödligt fall.
”I slutändan är rädsla något ganska sunt. Den hjälper dig att hålla dig vid liv.”
Trots det är Routala stolt över allt han fick uppleva som ung. Erfarenheterna var unika, och han ångrar dem inte. Med den kunskap han har idag skulle han däremot göra mycket annorlunda, eller åtminstone betydligt säkrare.
I dag ägnar sig Routala åt flugfiske, vandring och gravelcykling. Han vistas fortfarande i bergen, men utan att ta samma stora risker som tidigare. Han är specialiserad på lavinsäkerhet, studerar snövetenskap och utbildar andra i hur man rör sig säkrare i fjällterräng. Smeknamnet ”lavinpastorn” (vyörypastori), som myntades av Jussi Ovaskainen, beskriver dagens Routala väl.
”Jag känner att jag genom det här arbetet betalar tillbaka lite till universum för att jag själv överlevde alla de där situationerna. Om mina erfarenheter kan hjälpa någon annan att röra sig säkrare i bergen, då känns det meningsfullt.”
FAKTA: Vad betyder Grade VII inom klättring?
I det amerikanska NCCS-systemet (National Climbing Classification System) beskriver Grade, eller Commitment Grade, hur mycket tid och engagemang som krävs för hela leden, inte den tekniska svårighetsgraden i de enskilda klätterrörelserna.
I den mest krävande delen av skalan kräver Grade V vanligtvis en övernattning på leden, medan Grade VI innebär minst två dagar av krävande teknisk klättring. Grade VII betecknar mycket krävande big wall-bestigningar i avlägsna bergsområden.
NCCS-klassificeringen används fortfarande, även om den tillämpas mer sällan idag. I takt med att klättringen och utrustningen har utvecklats kan leder som tidigare tog flera dagar nu bestigas betydligt snabbare. Därför speglar en tidsbaserad klassificering inte alltid en leds svårighetsgrad på samma sätt som förr.
